Så har sommar vänts till höst och vi är inne i en ny termin. Det faktum att löven faller och marken börjar frysa av frost, inbjuder också till eftertanke i höstens tid. Hösttiden är också ett slags nyår, då vi tittar tillbaka på sommaren som gått och ser fram emot en ny årstid, med nya möjligheter. Och en fin sommar på Kägelholmen har vi sannerligen haft, i år igen! Församlingen har fått uppskattning för att vi även sommartid inbjuder till gudstjänst varje söndag, och serveringen har varit ett populärt utflyktsmål. Om det senare vittnar inte minst försäljningen av 1293 chokladbollar, 1333 mackor och 4020 koppar kaffe! Bara några exempel på vad våra duktiga sommarjobbare åstadkommit. Ett stort tack också för alla ideella insatser som gjorts även denna sommar! Vi ber att Kägelholmen ska få fortsätta vara en plats där människor får uppleva goda möten med varandra och med Jesus.
Ja, livet är verkligen rikt på möten, möjligheter och olika livsvägar. Baksidan med att vara uppmärksam på detta, är att man då också kan se många icke förverkligade möjligheter – kanske blir det extra tydligt så här med höstens intåg, efter sommarens slösande skönhet, och vi kan tala om ”livets höst” som en metafor. Allt det som inte blev av kan med tiden leda till känslor av olust, grämelse och bitterhet. För att det inte ska ske, behöver vi hitta ett sätt att förhålla oss till detta. Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? (Matt 6:27) frågar Jesus i sin Bergspredikan, och fortsätter: Gör er därför inga bekymmer (v. 34).
Förnöjsamhet är en dygd – kanske en av de största. Men det är inte ett så populärt eller ens vanligt ord idag. Kanske beror det på att det är så svårt att ta till sitt hjärta? Förnöjsamheten måste ständigt återerövras i mötet med nya möjligheter och, ja, frestelser. I ordet ingår ledet nöjd – alltså att vara nöjd med det jag har, och tacksam för det jag har. Att kunna bekänna att jag lever ett gott liv, mitt i dess ofullkomlighet. Förnöjsamhet kan nog inte läras ut till någon annan. Den är som en skatt som jag, och endast jag, kan finna i mitt eget liv.
Sedan finns det förstås missuppfattningar om vad förnöjsamhet är. Nidbilder. Hit hör väl att man ska vara missunnsam mot sig själv och neka sig det goda som Gud skapat till glädje för människan. Kanske en klassisk fördom mot kyrkans, och i synnerhet frikyrkans, folk? Det är knappast heller en dygd att förminska de möjligheter som man låtit passera förbi. Inte heller är det någon dygd att bli hårdhudad mot svåra livsomständigheter; att stålsätta sig för att stå ut med övergrepp eller förneka det svåra och komplicerade som finns i de relationer jag står i.
Nej, förnöjsamhet växer ur tilliten till Gud; till att Gud älskar mig och vill mitt liv. Och sårbarheten, den som hör själva livet till, den ska inte få hindra förnöjsamheten. Slår vi upp vår Bibel ser vi att sårbarhet, tillit och förnöjsamhet faktiskt trivs rätt bra tillsammans. I svagheten blir kraften störst (2 Kor 12:9), säger Paulus, och överlämnar sig helt till Guds nåd. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också, säger Jesus i sin predikan på berget (Matt 6:33).
En andlig övning i höstens och eftertankens tid:
Skriv en lista över allt som du fyller din tid med. Försök få syn på så mycket som möjligt av det som uppfyller dina tankar, din uppmärksamhet, din tid och ekonomi. Läs Matt 6:25–34. Gå igenom din lista igen och prioritera. Fråga dig varför du inte gör det som är viktigast för dig. Vad hindrar dig? (Bönboken: Tradition och liv, Verbum, 2024)
Så får jag önska dig Guds nåd och frid, och en välsignad höst!
/ David Arwe
